Det gröna motståndet lever

Patriotiska libyer fortsätter att göra motstånd mot det internationella kapitalets profitörer och utsugare. Sedan överste Muammar Gaddafi stupat i strid mot NATO:s legoknektar leds motståndsrörelsen av hans dotter, generallöjtnant Aisha Gaddafi.

Idag befriades Bani Walid av det gröna motståndet. Denna stad är känd för sin patriotism och sin uthållighet och var den näst sista att falla i det åtta månader långa NATO-kriget mot Libyen. Arabiska och västerländska nyhetsbyråer rapporterar att motståndet fördrivit ”råttorna” och tagit kontrollen över samtliga distrikt.

Islamism är inte, som en del tycks tro, en ny företeelse i Libyen. Det var Gaddafis revolution i september 1969 som införde islamismen, det vill säga den gröna islamismen. Det nya är wahhabismen, en fariseisk och fanatisk sekt med ursprung i Najd i nuvarande Saudiarabien. Det internationella kapitalet har tydligt visat att man föredrar Saudiarabiens och Qatars wahhabism framför Gaddafis socialt progressiva, nytänkande, antiimperialistiska, demokratiska och nationalistiska islamism.

I Libyen står alltså inte islamism mot icke-islamism utan en form av islamism mot en annan. Den ena radikal, antiimperialistisk och socialistisk, den andra fariseisk, sekteristisk, intolerant och kapitalistisk. Den ena upplyfter den fattige och ger honom ett värdigt liv, den andra utnyttjar och kränker honom. Jag skulle inte ens vilja kalla wahhabismen för islamism. Var är dess politiska tänkare?

I både Libyen och Syrien har vi sett hur det internationella kapitalet och den internationella, nations- och kulturlösa wahhabismen ingått en allians. Wahhabismen är den nya världsordningens islamtolkning, som strävar efter att utplåna all andlig, psykologisk och etnisk särart.

Den islamiska traditionens mångfald ska ersättas av ett monolitiskt, identitetslöst och gränslöst islam, kontrollerad av de feta, vulgära och tyranniska oljeshejkerna i Saudiarabien och Qatar. Till den internationella wahhabismen och dess ”islamiska banker” hör en mobil wahhabitisk insatsstyrka som kan sättas in var som helst, när som helst; det så kallade ”Al-Qaida”. Det internationella kapitalets legoknektar, ”soldiers of fortune”, som flygs in för att genomföra attentat och sabotage när icke-samarbetsvilliga regimer ska störtas. Vi såg dem i Libyen, nu ser vi dem i Syrien.

Röven ren och blicken klar

Sanningssägaren gör sig ofta obekväm. Leif Svensson är en sådan – en envis, obändig fritänkare som lever efter mottot ”röven ren och blicken klar”. Måndagskväll den 10 oktober var han gäst hos Studiegruppen Aguéli i Uppsala – en förening, uppkallad efter konstnären Ivan Aguéli (d. 1917), som värnar det fria ordet.

Leif Svensson har arbetat inom teatern sedan 1975 men blev utfrusen och utstött på grund av sin kritik av mygel och smygkorruption inom det politiska och kulturella etabliss- emanget (små ljugholtare). Senast var han projektledare för ”Resa utan slut”, en pjäs om de s.k. ”tattarkravallerna” i Jönköping 1948.

Leif är politiskt aktiv på vänsterkanten. Det var Vietnamkriget som väckte hans politiska engagemang. Han var med i FNL-rörelsen. Särskilt minns han demonstrationen Enhet och solidaritet 1974 då hela vänstern, socialdemokratin och facket tågade tillsammans. Olof Palme höll tal.

Myglet bakom kulisserna – intervju med Leif Svensson

Leif Svensson har arbetat inom teatern sedan 1975 men har stegvis frusits ut på grund av sin kritik av mygel och smygkorruption inom det politiska och kulturella etablissemangen. Senast var han projektledare för ”Resa utan slut”, en pjäs om de s.k. ”tattarkravallerna” i Jönköping 1948. Leif är politiskt aktiv på vänsterkanten. Det var Vietnamkriget som väckte hans politiska engagemang. Han var med i FNL-rörelsen. Särskilt minns han demonstrationen Enhet och solidaritet 1974 då hela vänstern, socialdemokratin och facket tågade tillsammans. Olof Palme höll tal.

Jag träffade Leif på Café Linné i Uppsala för ett samtal. Måndagen den 10 oktober kl 19.00 kommer han tillbaka till lärdomsstaden, inbjuden av Studiegruppen Aguéli, för att berätta om politisk och ekonomisk korruption, hoten mot yttrandefriheten, mygel och skumraskaffärer bakom teaterns kulisser, 911-bluffen, Palestinafrågan och mordet på Olof Palme – var bankirfamiljen Rothschild inblandade?

MO: Vad ska du prata om på måndag?

LS: Jag ska berättade om resandefolket, romerna. Sen tjugo år bor jag i Jönköping där jag arbetat inom teatern. Mellan 2006 och 2008 var jag projektledare för ”Resa utan slut”, ett samarbete mellan ABF, Smålands Musik och Teater m.fl. Pjäsen handlade om de s.k. ”tattarkravallerna” 1948. Det var då en mobb av Jönköpingsbor försökte driva bort resandefolket från stan. Jag spelade själv med. Jag var en sadistisk polis … Sen så ska jag berätta om sådant jag sett och hört på insidan av Sveriges kulturliv, framför allt teatern.

Ahmed Rami om Sverige

I följande intervju samtalar jag med Ahmed Rami om hur han ser på Sverige och svenskarna. Rami är islamist och antisionist, grundare av Radio Islam och en av Studiegruppen Aguélis lärare. Bilden till visar Rami till vänster, jag i mitten och Lars Adelskogh till höger.

MO: Hurudana var dina första intryck av Sverige?

AR: Med tanke den bild många har av islam nu för tiden kommer nog många att bli förvånande över vad jag har att säga. När jag kom hit tänkte jag faktiskt att jag kommit till islams idealsamhälle. Jag såg ingen korruption. Alla barn och ungdomar gick i skolan. Tillgångarna fördelades rättvist, klassklyftorna var små. När jag anlände till Sverige var det en strålande vacker sommardag. I den svenska naturen, särskilt skärgården, tyckte jag mig få en glimt av paradiset såsom det beskrivs i Koranen.

Jag hade kommit till en utopi, tyckte jag. Här i Sverige hade verkligen demokratin kommit långt, så långt man rimligtvis kunde begära. Det fanns ett väl fungerande socialt trygghetssystem med fri sjukvård, fri skolgång och en god ålderspension för alla.

Vänstern och sionismen

Lördagen den 9 oktober besökte sionismkritikern Lasse Wilhelmson Uppsala. Studiegruppen Aguéli, uppkallad efter den svenske konstnären och konvertiten till islam Ivan Aguéli (1869-1917), hade bjudit honom att föreläsa om ”Vänstern och sionismen”. Wilhelmson kallar sig numera ex-jude men hans khazarjudiska släktbakgrund har gett honom unika erfarenheter som han generöst delar med sig. Vi var många som skrattade åt hans anekdoter.

Den gamle antisionistiske kämpen Ahmed Rami var på plats och erbjöd värdefulla perspektiv i den efterföljande fria diskussionen. Musa Almallahi, palestinsk journalist och redaktör för Arabnyheter, var där för att skriva en rapport på arabiska.

Wilhelmson lyfte fram relationen mellan sionismen och marxismen och visade hur de två ideologierna utgör två olika uttryck för en och samma sak, nämligen den judiska gruppens strävan efter makt. Moses Hess, ”kommunist- rabbinen”, är fader åt både kommunism och sionism. I stället för att på några rader försöka sammanfatta hans föreläsning citerar jag ur hans artikel ”Sionismen – mer än traditionell kolonialism och apartheid” från 2004, som behandlar ungefär samma ämne.Vi hann också med att dryfta valet och sionismens inflytande inom Sverige- demokraterna, samt de marxistiska judarna Dror Feiler och Henry Aschers roll som Israels försåtliga försvarare inom den statligt finansierade ”Palestinarörelsen”.

Lasse Wilhelmson om 68-rörelsen

Kårhusockupationen

För cirka två år sedan kom en bok om 68-rörelsen ut, Vi som visste allt – Minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse, Atlantis 2008, 366 sid. Den är skriven av historikern Håkan Arvidsson (HA) som sedan länge varit forskare och lärare vid Roskilde universitet i Danmark. HA har skrivit en i huvudsak personlig berättelse om sina erfarenheter från studenternas revolutionära rörelse i Lund och hur han successivt kom att lämna marxismen till förmån för en akademisk karriär och småningom även välsedd skribent inom det etablissemang han i sin ungdom bekämpade.

Jag har länge varit lite nyfiken på just den boken, eftersom jag själv är jämnårig med författaren och var med i samma rörelse. För min del låg dock tyngdpunkten på Vietnam och fackligt arbete utanför studentvärlden i Stockholm, vilket ger en i många stycken annorlunda och kompletterande bild av 68-rörelsen. Jag var själv mycket aktiv, även om jag av olika anledningar aldrig gjorde karriär inom den marxist-leninistiska rörelsen i likhet med HA. Nu har jag äntligen läst boken, som sommarlitteratur anno 2010, ungefär 40 år efter 68-rörelsens höjdpunkt.

Boken är välskriven, lättläst och omfattande. Läsvärdet reduceras dock av att den för mycket handlar om ”Jag som alltid hade rätt” (HA är alltid välkammad?) på bekostnad av vad ”Vi som visste allt” faktiskt uträttade. Som läsare väntar man hela tiden på några beskrivningar av vad författaren gjorde rent praktiskt för att skapa de förändringar som rörelsen påfodrade. Utöver de rörelseinterna diskussionerna som bestämde hackordningen i organisationen. Dessvärre blir denna väntan förgäves. Den bild som framträder av den mycket omfattande och för hela samhället omvälvande rörelsen som skakade om 1960 och 70-talen blir därmed onödigt begränsad och inkrökt. Det är dock befriande att HA inte nedlåter sig till att ångra sitt engagemang i 68-rörelsen. Det var rätt då, även om det blev fel.