Den tidlösa sufismen – intervju med Tobias Andersson

Tobias Andersson är en ung student vid högskolan Växjö som arbetar på uppsatsen ”Den tidlösa sufismen”. Underrubriken är ”Om Philosophia Perennis och dess föreställningar om sufism och islam”. Ämnet gjorde mig nyfiken och jag kontaktade Andersson för en intervju. Till våren besöker han Studiegruppen Aguéli i Uppsala för att presentera sin uppsats.

MO: Vad gjorde dig intresserad av philosophia perennis?

TA: Framförallt var det genom Gunnar Ekelöf som jag kom i kontakt med Jalal al-din Rumis skrifter, vilka tillsammans med Eric Hermelins omfattande översättningar av den sufiska litteraturens klassiker, ledde till ett allt djupare intresse för islams esoteriska dimensioner. Därefter började jag studera sufism och sufisk litteratur närmare, både i form av akademiska böcker utifrån religionsvetenskapliga perspektiv men även skrifter av sufier själva. Genom detta så stötte jag återkommande på det perennialistiska tänkandet i och med att flertalet företrädare för sufismen, åtminstone av de västerländska, har varit nära kopplade till philosophia perennis och den så kallade ”traditionella skolan”. Framförallt skrifter av René Guénon, Frithjof Schuon, Seyyed Hossein Nasr, Martin Lings och Titus Burckhardt, men även svenska företrädare som Kurt Almqvist och Tage Lindbom, bidrog sedermera till att mitt intresse för både sufismen och den tidlösa filosofins lära om ”the transcendent unity of religions” intensifierades.

Därutöver kan det tilläggas att traditionalismen och perennialismen framstod som ett tänkande som starkt tar avstånd från många andra moderna filosofier och ideologier, samtidigt som det haft ett ganska stort inflytande över de västerländska akademiska studierna av sufism, vilket fick mig att vilja försöka förstå det närmare.

Tage Lindbom in memoriam

Säg: Han är Gud, den Ende.

Koran 112:1

I mitten av 90-talet hade jag privilegiet att presenteras för en äldre herre vid namn Tage Lindbom. Vi befann oss i en lägenhet på Kungsholmen i Stockholm hos en gemensam bekant – Jonas De Geer. Då hade jag knappt fyllt tjugo och förstod inte storheten hos den sällsamme man jag hade sittande mitt emot mig i en karmstol. Men han gjorde ett outplånligt intryck endast i kraft av sin utstrålning. De djupa, till synes bottenlösa ögonen, det kärleksfulla leendet och den varma, faderliga rösten glömmer jag aldrig. Han var en ”grand old man”.

Tage Lindbom var ett adoptivbarn av okända föräldrar som växte upp i Hudiksvall och doktorerade i statsvetenskap i Uppsala för Herbert Tingsten på en avhandling om fackföreningsrörelsens historia. Han var chef för Arbetarrörelsens arkiv 1938 – 1965 och en av de arkitekterna bakom skolreformen efter andra världskriget. Han var en av socialdemokratins chefsideologer under många år men blev så småningom allt mer desillusionerad efter att han bevittnat hur arbetarklassen sjönk allt djupare i det ”vegetativa träsket”. Det blev tydligt för att ”proletariatets befrielse gick genom dess förborgerligande”.

I islamisk kultur är det sköna inte tabu

För sufin är skönheten ett utflöde av det gudomliga, skönheten är, för att tala med Platon, en arketyp, och det är denna gudomliga skönhet som människorna älskar. Skönheten har inte världen, den sinnliga lusten som källa, skönhetens källa är det gudomliga, och när skönheten inträder och manifesterar sig i världen är den liksom ett återsken av den gudomliga källan.

Tage Lindbom, I Frithjof Schuons fotspår

Tage Lindbom (1909-2001), den svenska konservatismens ”grand old man”, sammanfattar på sitt kärnfulla sätt islams syn på skönheten. Den islamiska konsttraditionen har varit, och är fortfarande med få undantag, helt och hållet traditionell och andlig, genomsyrad av platonismen och nyplatonismen. Därmed skiljer sig den markant från den västerländska, profana konsten såsom den utvecklats i modern tid.

Den muslimske filosofen Al-Farabi (870-950) menade i sitt verk Al-Medina al-fadhila (Den dygdiga staden) att skönheten hos ett ting är ontologisk: ju mer ett ting liknar sin himmelska urbild, som är fullkomlig, desto skönare är det. Al-Farabi menar vidare att Gud är det skönaste av alla ting, ty Guds skönhet har sin upprinnelse i sig själv och är därmed absolut medan all annan skönhet flödar ur denna källa och är därmed relativ i förhållande till Gud. Desto närmare vi kommer källan desto klarare och renare blir vattnet.