För Palestina, mot fanatism och ockupation

Fanatikerna har varit en katastrof för islam

(Överste Gaddafi)

I januari 2009 skrev jag en artikel för Expressen med rubriken ”Gaza har gjort mig radikal”. Gazamassakern hade fått mig att upptäcka både Palestinafrågan och islamismen. Under den tid som gått sedan dess har jag hunnit ompröva flera av mina ståndpunkter. Jag har också lärt mig nya saker.

Jag upplevde då att islam var en drivkraft i det palestinska motståndet mot ockupationen. Idag ser jag en annan sida av saken: religionen som ett problem. Religionen kan tolkas på många sätt. Vissa stela och sterila tolkningar, som tyvärr är alltför vanliga, är snarare ett hinder, inte bara för palestiniernas utveckling, utan för hela islamvärldens.

Svenska forskare som Jan Hjärpe, Mattias Gardell och Mohammad Fazlhashemi föredrar att tala om islamismer i pluralis. Islamismen är inte en homogen rörelse. I den ryms allt från barbariska stenings- och stympningsivrare till mer eller mindre demokratiska rörelser. Jag har i många och långa artiklar på nätet försökt förklara skillnader mellan olika slags islamism. Detta arbete blev särskilt viktigt efter självmordsattacken i Stockholm den 11 december 2010. Attacken gjorde mig mycket upprörd.

Efter ett långt och mödosamt arbete måste jag dock konstatera att det varit förgäves. Islamist är för de flesta svenskar bara en synonym för stenings- och stympningsivrare. Det går inte att ändra på den bilden. Därför är termen en belastning som försvårar kommunikationen.

Men det är inte bara termen jag inte längre trivs med. Jag vantrivs med islamisters sätt att tänka. Alla islamister, över hela spektrumet, bygger sin politik på religiös grund, eller påstår åtminstone att de gör det. Jag vill inte göra det. Jag vill varken ha biskop Vergerus eller pastor Jansson på tronen.

Palestinafrågan är inte huvudsakligen en islamisk fråga, som jag inbillade mig under en kort period. Det är snarare en universell och mänsklig fråga som engagerar folk från alla möjliga religiösa och icke-religiösa bakgrunder.

Föreläsning om Ibn Arabi

Fredagen den 2 mars föreläser Studiegruppen Aguélis lärare Ahmed Valsan om den store arabiske esoterikern Ibn Arabi (1165-1240). Han kallas också sheikh al-akbar, den störste sheikhen; hans filosofiska skola kallas al-akbariya och hans lärjungar akbariyun. Den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917) grundade två hemliga sällskap för studiet av Ibn Arabi, ett i Italien och ett i Frankrike. Aguéli översatte också Ibn Arabis skrifter till franska och italienska. Han betraktade honom som ett universalsnille och kallade honom ”en Leonardo i filosofiens form”. Sheikh Ahmed Valsan är en fransk sufilärare bosatt i Stockholm, specialiserad på Ibn Arabis filosofi. Han är också en kännare av Ivan Aguéli och bistod Viveca Wessel i arbetet med boken Ivan Aguéli. Porträtt av en rymd (1990). Föreläsningen på fredag kommer att bygga på Aguélis italienska artikelserie Al Akbariya från 1907. Föreläsningen är sluten, endast för inbjudna medlemmar av Studiegruppen Aguéli. Ni kan hjälpa vår verksamhet genom att sätta in en gåva på pg-konto 548413-4.

René Guénon om frimureriet

I diskussioner med vänner och bekanta på nätet och i levande livet har frågan om René Guénons (Abd al-Wahid Yahya) relation till frimureriet då och då kommit på tal. Inom de rörelser vilka strävar efter att göra allmänheten uppmärksam på utvecklingen mot den så kallade Nya Världsordningen (NVO), har frimureriet av vissa aktivister kommit att uppfattas som något helt igenom ont och förkastligt.

De som vet hur skeptisk jag är till globaliseringen och samtidigt känner till vilken respekt jag hyser för den franske metafysikern Guénon kan ställa frågan: ”Var inte Guénon frimurare?” Denna fråga kräver att jag försöker säga några ord om detta ytterst komplicerade ämne.

Först av allt vill jag förklara att jag på intet vis ser Guénon som någon ofelbar auktoritet utan hellre som en tänkare för vilken jag har stor respekt, men som jag inte tvekar att kritisera när jag finner det påkallat. Jag är trots allt en fritänkare och till skillnad från Guénon uppskattar jag Madame Blavatsky, som onekligen var ett geni, både som teosof och skönlitterär författare.

Men här tänker jag enbart återge, mycket kortfattat, Guénons tankar kring frimureriet, inte mina egna tankar, vilka dessutom är outvecklade eftersom jag fortfarande studerar. Den första bok man bör vända sig till i detta ärende är Études sur la Franc-Maconnerie et le Compagnonnage (postumt utkommen samling) som i engelsk översättning bär titeln Studies in Freemasonry and the Compagnonnage (Sophia perennis 2004).

Guénon var hela sitt liv sysselsatt med frimureriet, både som observatör och som initierad utövare. I sitt sökande efter initiatorisk kunskap i Västerlandet utforskade han många grupper – ockultister, gnostiker, teosofer – men förkastade så småningom dem alla, förutom frimureriet. I frimurarordnarna menade han, fanns nämligen autentiska kunskaper bevarade, om än fördunklade och delvis förvrängda, kunskaper som flödade från den Ursprungliga Traditionen, som enligt René Guénon, är en hela mänskligheten i tid och rum genomsköljande ström av Ljus, som har sin källa i själva Urtillståndet, i Paradiset, eller dess första projektion i tiden, den ”hyperboreiska” guldåldern. (Se Kurt Almqvist, I tjänst hos det Enda: ur René Guénons verk, 1977).

Tomas Stacewicz: Det nya vetenskapliga paradigmet

Följande manifest för ett nytt vetenskapligt paradigm är författat av den svenske esoterikern Tomas Stacewicz. Vi i Studiegruppen Aguéli finner det mycket intressant som underlag för våra diskussioner om vetenskap, religion och politik.

Jag är personligen övertygad om att det finns mer till denna världen än vad som möter de fem fysiska sinnena, översinnliga plan som hör till samma natur som medvetandets stoff. Jag är personligen övertygad, både utifrån rationella slutsatser och intuitiva erfarenheter, att den fysiska världen är ett sista led i en skapelseprocess och där utgör det yttersta och grövsta lagret i ett universum som kan liknas vid en lök i sina skikt. Det är övertygelse som jag delar med ett traditionellt synsätt vilket har förmedlats genom olika mysterietraditioner både i öst och i väst sedan tidernas begynnelse. I dessa kretsar är det en vedertagen vetenskapsteori att man kan ernå kunskap (gnosis) om både människans och universums natur genom inre kontemplation och meditation.

Genom denna inre efterforskning har man exempelvis kommit fram till att det eteriska planet fungerar som en matris vari de fysiska partiklarna organiserar sig och binds ihop. Vissa kvantfysiska slutsatser verkar bekräfta detta då man ibland pratar om ett elektromagnetiskt fält – det så kallade kvantfältet – vari partiklar konkretiserar sig. Det är väl den mest konkreta fysiska beskrivningen på det eteriska fältet.

De Hermetiska och Qabalistiska traditionerna säger vidare att tillvaron kan analyseras efter olika arketypiska mönster. Man väljer ut en av dessa aspekter av tillvaron, öppnar upp en kanal till denna (vanligtvis genom en åkallan) och brukar sig av en vedertaget accepterad symbol för denna som en port. Därigenom kan man erhålla en kunskap och insikt om just detta plan eller aspekt av tillvaron.

Sheikh Ahmed Valsân om reinkarnation

Studiegruppen Aguéli gästades fredagen den 9 december av vår lärare Ahmed Valsân som förklarade René Guénons uppfattning om reinkarnation.

Guénon menade att idén om att själarna återföds för att leva på nytt på ett och samma existensplan är modern. Den skall ha uppstått inom den spiritistiska rörelsen och funnit anhängare hos vissa socialistiska utopister som funderade kring hur Guds rättvisa skulle förenas med existensen av sociala orättvisor. Denna moderna uppfattning om reinkarnation, påstod Guénon vidare, som alltså består i tanken på att samma människa lever flera liv på ett och samma existensplan, skiljer sig från hinduismens traditionella uppfattning.

Sheikh Ahmed Valsân ansåg att man bör skilja på ”metempsykos” och ”trasnsmigration”. Han förklarade vidare att när en människa dör kan rester av hennes psyke, en slags psykiska lämningar eller avtryck, bli kvar i vår dimension som ”svävande krafter”, vilka kan ge upphov till ”spökerier” och ”hemsökta hus”. Därför är noggranna begravningsritualer av yttersta vikt.

Det bör tilläggas att andra esoteriker som studerat frågan, såsom schweizaren Frithjof Schuon, menar att reinkarnationsläran inte alls är ny och att Guénon missförstått vad hinduismen har haft att säga om saken. Om skillnaderna mellan Schuon och Guénon i denna och i andra frågor kan man läsa i Réne Guénon: Some observations (Sophia perennis, 2004).

”… Guénon declares that there is, in the East, nothing which even distantly resembles the idea of reincarnation; has he then ever read the Mânava-Dharma-Shâstra? It is extremely distressing, when one has no interest in criticizing Guénon – on the contrary, one has, a priori, an interest in supporting him – to have to recognize that his adversaries are better informed and sometimes even show more understanding than he …” (s. 22-23)

Därefter övergick Valsân till att förklara begreppet ”baraka” eller ”välsignelser” inom den islamiska traditionen. Hur man själv genom olika metoder kan erhålla baraka för att förbättra sin andliga och kroppsliga hälsa. ”Baraka” är ett mångtydigt begrepp, det kan bl.a. betyda helande och välgörande krafter eller energier hos särskilda människor och föremål. Valsân hälsar att han lagom till jul eller kort därpå förbereder en betraktelse över Jesus Kristus.

René Guénon (1886-1951), fransk esoteriker och metafysiker, författare till en rad uppmärksammade böcker om esoterism och symbolism inom världens religioner. Guénon och den svenske konstnären Ivan Aguéli ingick tillsammans i redaktionen för den franska tidskriften La Gnose 1910-12.

Yngve Berg om Ivan Aguéli i Paris 1910

Konstnären Yngve Berg (1887-1963), mest känd för sina rokokoeleganta, luftiga och sensuella Bellmanillustrationer, lärde känna Ivan Aguéli i Paris 1910 och skrev ner några av sina intryck. Här publicerar jag – för första gången på internet – två av Yngves minnesanteckningar. Den första, ”Ett huvud för sig”, är hämtad ur Bohemer och akademister, en skrift utgiven av Konstnärsklubben vid dess 75-årsjubileum 1931 (s. 16-21). Den andra texten är hämtad ur poeten Karl Asplunds biografi över Yngve Berg från 1964: Yngve Berg. Människan och konstnären (s. 39-41).

II. ”Ett huvud för sig”. Yngve Bergs bidrag till Bohemer och akademister. Skrift utgiven av Konstnärsklubben vid dess 75-årsjubileum 1931

Det berättas från Konstnärsförbundets första målarskola i början på nittiotalet, att det en lördagsmiddag, när modellen klev ner från modellbordet, blev ett väldigt rabalder i ett hörn av ateljén. En av eleverna kastade penslarna ifrån sig och slog omkull sitt staffli i misshumör. Det var Aguéli, som hela veckan inte brytt sig om att måla modellen utan höll på med en studie av kaminen. När modellen gick sin väg, försvann en reflex på kaminen, och det var det, som bragte honom ur jämvikt.

På filmpremiär med Jüri Lina

På en hemlig biograf i Stockholm visades Jüri Linas nya film för en förväntansfull publik. Det var nästan fullsatt i salongen. Lina, en av Sveriges främsta kännare av frimureriet, föddes 1949 i det Sovjetockuperade Estland. Som publicist fick han yrkesförbud 1975 på grund av sin kritik av kommunismen och arbetade därefter som nattvakt, tills han tvangs emigrera i april 1979 efter upprepade konflikter med den politiska polisen KGB.

Filmen, Den omättliga Ouroboros: Frimurarnas lömska taktik, avslöjar hur olika frimurarorganisationer arbetar mot en ny världsordning. Ouroboros, en svansbitande orm, är en av de viktigaste symbolerna inom det internationella frimureriet. Jüri lyfter fram undertryckta fakta ur arkivens och bibliotekens gömmor. Hur många vet till exempel att Gavrilio Princip, som avlossade ”skottet i Sarajevo”, agerade på frimureriets uppdrag? Det framgår av rättegångsprotokollen som Jüri har tagit del av.

I en intervju med Jüri Lina i april förra året frågade jag om förhållandet mellan judendomen och frimureriet. Han förklarade då att Rabbinen Isaac Wise (1819-1900), ordförande i B’nai B’riths underorganisation i Cincinnati, Ohio, öppet sagt att frimureriet är en judisk institution, vars historia, grader, ämbeten, lösenord och förkunnelser är judiska (enligt Israelite of America, 3 augusti 1866).

Den tidlösa sufismen – intervju med Tobias Andersson

Tobias Andersson är en ung student vid högskolan Växjö som arbetar på uppsatsen ”Den tidlösa sufismen”. Underrubriken är ”Om Philosophia Perennis och dess föreställningar om sufism och islam”. Ämnet gjorde mig nyfiken och jag kontaktade Andersson för en intervju. Till våren besöker han Studiegruppen Aguéli i Uppsala för att presentera sin uppsats.

MO: Vad gjorde dig intresserad av philosophia perennis?

TA: Framförallt var det genom Gunnar Ekelöf som jag kom i kontakt med Jalal al-din Rumis skrifter, vilka tillsammans med Eric Hermelins omfattande översättningar av den sufiska litteraturens klassiker, ledde till ett allt djupare intresse för islams esoteriska dimensioner. Därefter började jag studera sufism och sufisk litteratur närmare, både i form av akademiska böcker utifrån religionsvetenskapliga perspektiv men även skrifter av sufier själva. Genom detta så stötte jag återkommande på det perennialistiska tänkandet i och med att flertalet företrädare för sufismen, åtminstone av de västerländska, har varit nära kopplade till philosophia perennis och den så kallade ”traditionella skolan”. Framförallt skrifter av René Guénon, Frithjof Schuon, Seyyed Hossein Nasr, Martin Lings och Titus Burckhardt, men även svenska företrädare som Kurt Almqvist och Tage Lindbom, bidrog sedermera till att mitt intresse för både sufismen och den tidlösa filosofins lära om ”the transcendent unity of religions” intensifierades.

Därutöver kan det tilläggas att traditionalismen och perennialismen framstod som ett tänkande som starkt tar avstånd från många andra moderna filosofier och ideologier, samtidigt som det haft ett ganska stort inflytande över de västerländska akademiska studierna av sufism, vilket fick mig att vilja försöka förstå det närmare.

Nytt ljus på Ivan Aguéli

Monsieur Valsan och Mohamed Omar

Lördagen den 27 november föreläste Ahmed Valsan om målaren och mystikern Ivan Aguéli (1869-1917) från Sala. Snön yrde hela dagen och några åhörare trillade in för sent på grund av halkan. Monsieur Valsan inledde med att bestämt konstatera att allt som Aguéli skrivit är rätt och riktigt ur en islamisk lärosynpunkt. Sedan övergick han till att skildra den märklige konstnärens liv och tänkande.

Han belyste bland annat, något överraskande, Aguélis feminism. Med begreppet menade han dock något helt annat än genusförnekarna vid våra svenska universitet. Aguéli trodde på den kvinnliga särarten och talade om man och kvinna som ”två poler” som kompletterade varandra. Mannen företräder intelligensen eller förnuftet och kvinnan känsla eller intuition. Självklart finns det känsliga män och förnuftiga kvinnor och självklart återfinner man både dessa egenskaper i både män och kvinnor, men generellt överväger en viss mentalitet hos män respektive kvinnor. Aguéli hade alltså en helt traditionell uppfattning om könsrollerna. Han påpekade vidare att de flesta män som lämnar destruktiva beteenden, gör det under inflytande från en god kvinna.

Osökt erinrade jag mig den fromma hustrun i Selma Lagerlöfs roman Körkarlen från 1912. Den odrägliga alkoholisten David Holm bättrar sig genom hennes inflytande. Aguéli torde under sin uppväxt på slutet av 1800-talet ha sett många liknande familjer av uthålliga, trogna, bedjande kvinnor och slarviga, våldsamma och supande karlar.

Pilgrimsfärdens månad

Mekka med Ka'bah. Oljemålning (84,5 x 111,2 cm) hemförd från Främre Orienten av Karl XII:s legationspräst i Konstantinopel, Michael Eneman (1676-1714), som slutade sina dagar som professor i orientaliska språk i Uppsala. Hans samlingar inköptes av Uppsala universitetsbibliotek år 1717.

I landskapet Hijaz i västra Arabien, inte långt från Röda havets kust, ligger Mecka. I dess centrum finns det fyrkantiga hus som kallas Kaaba. Kaabans fyra väggar är täckta av en förlåt, kiswa, av svart silke. Intill Kaaban ligger Abrahams son Ismael och dennes mor Hagar begravda.

Kaabans fyra hörn vetter mot de fyra väderstrecken och har dessutom, vilket få känner till, anknytning till astronomiska fenomen. En av väggarna har anknytning till Canopus uppstigande, den klarast strålande stjärnan efter Sirius, en annan med Karlavagnen, en med vintersolnedgången och en fjärde vägg med sommarsoluppgången.

Mest känt är detta uråldriga tempel i egenskap av böneriktning, qibla, för världens alla muslimer. I första början vände sig muslimerna mot Jerusalem, men sedan kom budet: ”Vänd ditt ansikte mot det fredade templet; ja, var ni än befinner er, vänd era ansikten dit” (2:144).

Vi befinner oss nu i pilgrimsfärdens månad år 1431 enligt den islamiska kalendern. Pilgrimsfärden till Kaaba och dess riter har faktiskt pågått oavbrutet mer än fyra tusen år. Pilgrimerna går sju varv motsols runt huset och ropar: ”Här är jag, Herre!” Det rituella omloppet kallas för tawaf. Att man går i en cirkel har en djup symbolisk innebörd. Cirkeln symboliserar i de allra flesta religioner och kulturer evigheten, den eviga återkomsten, att gå runt i en cirkel betyder att hela tiden komma tillbaka till utgångspunkten. Människan upptäcker att slutet är en början. Varje årstids ändalykt är en början på en ny. Döden är en födelse till ett nytt liv. I cirkelns mitt, den orörliga punkt kring vilken världen vrider sig, axis mundi, finns evigheten – det outsägliga. När pilgrimen går varv efter varv kring Kaaban får han hjälp att orientera sig och på nytt hitta tillbaka till sitt eget innersta centrum i förhållande till världen. Kringvandringen är en form av meditation. Axis mundi är den punkt där stillhet och rörelse möts. Rörelse är tid, men stillhet är evighet.